Solen sänkte sig sakta vid horisonten
Dimmans mjuka hölje
Höjde sig framför fönstret
Där hon satt i soffan,
Stilla och försjunken i sina tankar
Hennes bröstkorg hävde sig
Under den benvita blusen
Hennes svallande, kopparsvarta hår,
Gav en förtrollad lyster,
I solnedgångens ljus
I hennes mörka ögon lyste sorgen
Hon kände inte de varma tårarna,
Sakta rinna nerför hennes kinder
Den enorma saknaden,
Kramade tungt hennes hjärta
En ny dag var på väg att försvinna
Hon kände ångesten,
Komma krypande
Över åter en natts sömnlöshet
Hon kunde inte dra sig till minnes,
När hon senast hade sovit en hel natt,
Eller hade njutit,
Av den föda,
Hon tappert försökte mata i sig
Hon mindes heller inte längre,
Hur hennes annars så porlande skratt,
Lyst upp tillvaron,
Eller om hon ens hade skrattat,
Ens lett på länge
Hon hade förlorat sig själv,
Efter jordfästningen,
Tillsammans med det liv,
Som nu var borta,
Som för alltid,
Skulle finnas i skuggorna
Sakta men säkert kände hon,
Hur hjärtats lågmälda slag,
Tynade bort,
Föll sig så avlägset
Som i en främmande kropp
Hon försökte sig på ett leende,
Över ett minne,
Som fyllde hennes dystra tankar
Leendet frös till is
Blev blott en grimas
Hon föll i tårar
Följande morgon fann man henne,
Liggande på soffan,
Med knäppta händer ovanpå bröstet
I hennes ansikte kunde man ana,
Ett svagt leende
En torkad tår,
Hade lagt sig plant på hennes kind
Hennes ögon,
Var halvt slutna
Nedanför soffan,
Låg fotografier utspridda,
Föreställande två barn,
Två tvillingbarn,
Skrattande, lekandes,
Hand i hand
Hennes hjärta hade brustit
© Copyright minella live 9/1 2007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar