Sorg

...livet stannar upp

Jag vill linda in min smärta
Rulla ihop den som en boll
Ta den med båda mina händer
I ett stadigt grepp

Ta sats, skjuta den iväg högt
Högt upp över molnen
Ut i rymden
Låt mig leva
~ minella 1998 ~

Den värsta smärtan,
Under livets gång
Är smärtan,
Av att förlora någon nära

Man är som i en dimma
Man är en zombie
Man kan knappt andas
Man vet inte hur man skall överleva

”Det blir bättre med tiden”
Nej, det blir inte bättre
Saknade är lika påtaglig,
Nu som då

Tiden läker inte sår som dessa
Man lär sig leva med det
Så småningom
För man har inget annat val

Hjärtat snörps till
Man får tungt att andas
För att överleva
Måste man tänka på annat

Skaka av känslan
Skaka av minnena
Aktivera sig
Överleva

Hur går man vidare
Gör man det alls
Eller stannar livet upp
På ett sätt

Jag har inte gått vidare
Jag kunde inte bearbeta
Jag bara är

Jag lever för att jag måste
Lever för att livet,
Ändå är underbart

Men mina minnen
Bevarar jag förslutna
I min egen ensamhet

Livet är orättvist
Vi lever i en verklighet
Där olyckor och sjukdomar,
Avlöser varandra

Jag gråter,
Med dem,
Som förlorat en nära
För vi lever

Men vi är,
Som levande zombier
För resten av våra liv
Vi bara är

© Copyright minella live 6/4 2012